Jag förstår inte hur det kunde hända. Det kommer jag aldrig förstå, men det hände ändå. Hur kunde Gud tillåta detta? En liten oskyldig varelse som aldrig gjort något ont.
Var det mitt fel? Kunde jag ha gjort mycket mer? Vad var det som hände egentligen? Du var så liten, så liten. Ditt liv blev alldeles för kort. Om det bara aldrig hade hänt då hade Du levat nu, varit lycklig. Men är Du det? Är Du lycklig ändå?
Kanske Du springer omkring på den evigt gröna ängen, med den evigt blåa himlen hela dagarna. Kanske Du sover i en varm korg hos alla Dina vänner om nätterna.
Kanske Du lever i ett underbart paradis, ett paradis där elakheter och bråk inte existerar, ett paradis där INGEN behöver och där ingen är rädd för någonting, ett paradis där ingen gör sej illa för att smärta inte ens finns.
Du mår bra nu, kanske bättre än Du någonsin gjort. Du mår bra och det är meningen. Det dåliga är bara att Du inte fick uppleva det riktiga livet längre än ett par månader. Du lämnade dom som älskade dej kvar. Du lämnade oss... Tänker Du på oss ibland? Saknar du oss?
Vi saknar Dig och VI ÄLSKAR DIG! Vi glömmer Dig aldrig! Vi kanske inte finns i Dina minnen längre. Eller gör vi kanske det? Vi kanske bara finns i Dina lyckliga minnen, för dåliga saker finns inte i Ditt paradis.
Jag hoppas att Du har det bra, men varför skulle det här hända just Dig? Lilla vackra RASMUS? Hur kunde Gud tillåta detta? Men jag vet att vi ses igen, om väldigt väldigt lång tid, men vi kommer att ses igen.
Då kommer vi minnas varandra som om vi alltid varit tillsammans. Då kommer vi för alltid vara varandras. Och när den dagen kommer ska inget någonsin skilja oss åt igen...
Frida, 2000-09-24
|
|