Min egen Jeppe, ja det vill säga min egen lilla katt kom till mig 14 veckor gammal, fast jag egentligen aldrig hade planerat att skaffa mig någon katt. Året var 1992 och månaden Maj och våren var just kommen.
Han var den sista dem hade kvar av kullen. Sagt och gjort. Vi åkte en bit utanför stan hos en familj som bodde i ett höghus kommer jag ihåg. Hade inga förväntningar alls på katten utan ville helst bara titta och åka igen.
Då plötsligt så uppenbarar han sig där i hallen! Det sötaste bland sött man kan tänka sig! Där kom han spatserande mot oss. Ja spatserande är ordet och så stannar han och lägger huvet på sned och tittar på oss. Han är av släkte Tabbykatter, dvs tigrerad päls med vita inslag. Brun och vitrandig över kroppen med vita "strumpor" på alla fyra benen samt vit "haklapp" och vit strimma i pannan. Samt de mest ljusblå ögon jag någonsin sett.
Så liten men så underbart gullig! Jag blev såld direkt på den här lilla missen! Att åka hem utan honom vore otänkbart. Nu satt Jeppe intill mig i baksätet på bilen och färden gick hemåt till det hem som då skulle bli Jeppes och mitt i 11 år.
Han var en underbart klok liten kille som så väl kunde göra sig förstådd när han ville något.
Mina grannar tyckte han var som en liten hund. Han följde alltid med mig när jag gick ut. Utanför tvättstugan satt han och väntade tills tvätten tumlat klart och jag kom ut med allt i famnen. Då gick han fot med mig tillbaka hem.
När jag stack iväg på motionsrundorna om vintern och det snöade ymnigt så stannade han snällt på rätt sida om den trafikerade vägen, så att när jag kom tillbaks efter en timme så satt han kvar. På samma plats med flera centimeter snö på huvudet. Samma sak vid affären. Han väntade troget tills jag kom ut och traskade med mig hem igen.
Min lilla Jeppe sov hos mig nästan varje natt och sträckte ut sig på rygg och blev "långkatt". Att bli kliad på magen var bland det bästa han visste. Ibland var han ute på nätterna men jag hörde alltid "dunsen" på morgonen då han kom hem och hoppade ned på golvet från fönstret.
Han var alltid min ständige följeslagare och den som gjorde mig glad igen de gånger jag behövde tröst.
Nu efteråt så ångrar jag att jag inte hade mera tid över för min Jeppe. Att kela med honom och att leka med honom och tala om för honom hur mycket husse älskade honom.
Den 26 September 2003 glömmer jag aldrig. Jeppe blev akut sjuk och dog hos mig kl.03 på natten. Jag grät förtvivlat och kunde inte fatta att han var död.
Han som var det bästa jag hade, som var min bäste kompis, den jag älskade allra mest. Nu fanns han inte mer! Jag minns att jag skrek. Jah älskar dig Jeppe! och hoppades att han skulle höra det.
Dagen därpå begravde jag honom och det var oerhört jobbigt. Plockade en fin bukett med ängsblommor som jag satte på hans grav. Min finaste, mest underbara kompis fanns plötsligt inte mer.
Saknar honom så vansinnigt mycket. Vaknar på nätterna då jag tycker jag hör dunsen då han kommer hem!
Glömmer bort att han är död och håller fortfarande fönstret öppet så att han skall kunna komma in på nätterna. Har toadörren lite öppen så att han ska kunna gå på lådan. Tittar efter kattmat nere i affären.
Kan bara inte glömma honom! Älskar min Jeppe!
Tack för att jag fick rå om dig älsklingen min!
Din Husse
|
|
